Utan bygglov

Älgpassen har också en historia. Dessa byggen har inte tyngts av statliga regleringar och förordningar utan byggherrens skaparkraft har fått flöda fritt. Det är sålunda en stor mångfald av tekniska lösningar. Valet av material har helt styrts av principen "man tager vad man haver".

Detta ska inte bli en heltäckande avhandling, jag avgränsar mig i tiden från början av 1900-talet. Skoningslös jakt bl.a. på skarsnö på senvintern hade gjort att älgen var ett sällsynt djur. Det var några få som jagade när det någon gång dök upp en älg. Det var en rörlig jakt över stora arealer, ofta med hund och rågångar var inga heliga ting. När man någon gång satte sig ner för att passa var det i kanten av en myr eller på en myrholme med ryggen mot en stor tall. Det var inga stora investeringar, man skar sig lite grenar att sitta på, helst skulle det vara granris.

Men tiderna förändrades. Jakten blev hårdare reglerad, älgstammen ökade och med det antalet som ägnade sig åt jakt. Slut var det på den tiden när man kunde gå lite som man ville och man fick nu lov att jaga på egen mark. Det blev därmed i praktiken slut på löshundsjakten. Det var få jaktlag som hade så stora arealer att det gick att jaga med löshund utan att riskera att fösa över älgarna till grannarna.

Nu var det passjakten som gällde. Men det var fortfarande på 1950-talet så ont om älg att man fick vänta i åratal för att få se en älg på passet. Och ve den som inte var på plats just den gången. Man satt alltså från att det ljusnade till det blev mörkt. 14 timmar i sträck ute i alla möjliga väder tog på krafterna .Nu fick vi de inbyggda älgpassen, passen fick väggar för att skärma av vinden och tak för att skydda mot regnet.

Nästa utvecklingssteg blev tornen, man satte ben på passen för att komma högre upp och få bättre sikt. Man hade fått skogsbilvägar där man kunde sitta på pass men nyheten sammanhängde främst med en annan innovation, kalhyggena. Hyggena gav bra bete för älgarna och bra pass men gräs och lövsly växte så utomordentligt bra på svartjordarna att sikten snart var borta. Ett högt torn och slyröjning kunde förlänga passets livstid några år.

Det paradoxala är att den första generationen enkla pass kunde gå i arv från far till son i flera släktled (en odikad myr förändras inte mycket på hundra år) medan moderna investeringstunga torn (mycket spik, bräder och klättrande) är obrukbara inom 15 år.

Hur är nu det ultimata älgpasset? Jägare av den riktigt gamla skolan hävdar envetet och övertygande att den första generationen pass var överlägsna. Att sitta på en myrholme med ryggen mot en stor tall, med elden, kaffepannan, tillräckligt med ved och titta ut över en stor myr gav trivselvärden som nutidens pass inte kan erbjuda.

Kurt Nordman